Hjärtat gör kullerbyttor på ett sätt som jag inte var beredd på. En arg röst tillrättarvisar redan tårfyllda ögon och jag tar ett steg bakåt för att hindra impulsen att rusa fram och ställa allt tillrätta. Men jag har inte med det att göra längre. Jag är bara lejoninna på halvtid.
Innan hjärtat har lagt sig till rätta igen så kommer nästa yrselattack. Med sänkt huvud, och en röst som tillhör någon annan, pratar hon om sig själv som tokig. Alla de vackra orden hon använde för att beskriva någon annan hittade aldrig hem till hennes mun igen.
Jag må vara lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.
Och tårarna blöder från sår av maktlöshet under min päls.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Förstår inte riktigt vad du skriver om. Är det någon som ger sig på din dotter? I så fall har du väl med det att göra? Speciellt om hon slutar tycka om sig själv efteråt.
Jag vet inte själv vad som är vad riktigt så jag måste börja nysta... Tar ett djupt andetag och återkommer.
Ja dessa tårar som dom svider...
Frustrationen är ständigt närvarande.
Skicka en kommentar