Hej, säger jag och glider ner på sätet. Han gör ingen ansträngning att krama om mig. Det måste jag le åt för jag känner honom vid det här laget. Känslor ska hanteras innanför skalet. Första gången vi möttes så var jag inte mer än luft. Bara något han passerade på vägen mot viktigare saker.
Om jag ska vara luft så tänker jag minsann vara luften runt honom, tänkte jag och började fläkta åt hans håll. Och det är klart, han kunde ju inte undvika att märka att han fick vindpustar i ansiktet. Det tog nog inte särskilt lång tid förrän han började vänja sig vid mig, och faktiskt uppskatta min friska fläkt. Han slappnade av. Och jag med.
Det var då. Nu möts vi igen och han tycks inte komma ihåg hur det känns i medvind.
Men jag har ingen brådska.
Jag känner ju honom vid det här laget.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Man får nog tänka på att om karln är seglare väntar han inte på medvind.... han lär sig segla. Så ett tips är väl att ta reda på om han behärskar rorkulten.
Men Ebba då! Jag rodnar.
Skicka en kommentar