.tårar som fastnar i halsen

Jag lägger ifrån mig telefonen och torkar tårarna med baksidan av handen. Sen harklar jag mig och slår numret som leder till telefonkonferensen.

Morfar är död och jag pratar om Google.

Planen var att skjuta på sorgen tills den passar in lite bättre. Typ nu när bästisarna tillslut somnat på min säng i en hög av fnitter. Men förvaring blev en förträngning. Allt har fastnat i halsen och kommer inte ut. Locket ligger på.

Han är inte död. Han sitter fortfarande vid fikabordet och dricker sitt märkliga silverté och smackar osmakligt högt av fikabrödet. Alla de där historierna som han berättat flera gånger om, de har han inte berättat för sista gången. Och björnkramen krossar fortfarande revben.

Äsch, nu kommer tårarna.

Han är död. Jag kommer aldrig mer att se stoltheten i hans ansikte när han tittar ut över sin familj. En osedvanligt vacker hustru och fyra döttrar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Respektive och bonusbarn. Hundar och katter. Aldrig någonsin får jag höra hyllningstalen som han alltid skickade ut över borden med sin starka stämma. Vid bröllop och dop. Kalas och högtider. Begravningar.

Nu är det slut. Slut på mycket mer än en gammal mans dagar. Med honom går en epok i graven. Han var en sån som kavlade upp ärmarna och jobbade tills svetten lackade. Levde sitt yrke. p
Plöjde sin mark. Pratade med djuren. Dr Dolittle.

Nu har jag skjutit ifrån mig sorgen igen. Men denna gång i form av en tårfylld pappershög vid min sida.