Det enda som stör tystnaden är däckens klagosång över att avståndet till sånt som egentligen ska vara närmast, ökar. Och för varje träd som passerar sjunker mitt hjärta ett steg längre in bakom revben och blodplättar. Jag tolkar det ljudlösa mellan oss som att hon också bygger ett försvar mot saknaden.
Men väl framme så skuttar hon ut ur bilen i en skur av solsken och kramen jag trodde skulle vara för hennes skull, blir enbart min.
Mig lämnade hon kvar i bilen,
nu tillhör hennes varma doft någon annan,
för saknaden har hon gjort om till längtan.
På vägen tillbaka genom gnistrande vackert rinner hela jag ut som tårar och dränker den ulliga halsduken som jag lagt mot kinden. Jag kan inte ge den jag älskar mest, det hon önskar så innerligt av hela sitt lilla hjärta.
5 kommentarer:
Men du kan ge henne en mamma som sörjer att du inte kan ge henne allt. Och då delar ni ju sorgen i alla fall. Skulle tro att det är värt mycket.
Ni delar så mycket mer än sorgen och saknaden! Ni delar livet och verkligheten!
Underbart skrivet!!
vad fint du skriver
När jag läste det här så snubblade hjärtat in i tarmarna och jag blev sittandes här med mina egna känslor till min son som sover i intill. Den här kärleken ....
Tack för att ni läser och förstår.
Skicka en kommentar