.en otippad budbärare

Såklart att han fick dela bord med mig, trots att alla andra bord saknade sällskap. Och nog förstod jag att han skulle hitta en anledning att börja prata. Jag hade redan flyttat det där pappershjärtat till rätt sida i boken så det var bara att lägga den i mitt knä när han drog efter andan.

Svarte Petter kallade han sig. Namnet hade han fått av ett annat barn. För även om Svarte Petters ansikte hade djupa fåror av liv så var hans ögon inte mer än åtta. Och tankarna som rann ur honom var en blandning av saga och verklighet, helt utan vuxen logik.

Han han hade inte ens fyllt nio år när en man, som lägger snusk på små barn, injecerade konserveringsmedel i Svarte Petters arm. Och själen stannade i växten. Någonstans på vägen hade han lyckats bli drogfri, men aldrig lärt sig det som vuxna ska kunna. Nu bodde han i ett hem där någon tvättade hans kläder och gav honom mat. Det hade han förresten alltid gjort. Hans varma ögon strålade.

Mitt i en mening tog han sin kopp och gick, med ett barns oförstörda glädje i släptåg.

Och jag satt förbluffad kvar.

Med fingrarna runt boken.

Den som handlade om barnet man en gång var, men tappat bort på vägen. Om de som aldrig fick vara barn, utan tvingades att ta vuxna ansvar när föräldrar inte vågade utan gömde sig bakom våld, sprit, makt eller arbete.


Till hälften dold under en rufsig peruk och med alltför stora skor, lämnade det vuxna barnet ett meddelande till mig. Från vem törs jag bara gissa. Men budskapet gick fram.