Så jag berättar om den där återkommande drömmen. Den där någon plockar upp mig i sin famn och bär mig. Korpen kraxar en fråga, så självklar att jag inte kommer på nåt mer att säga. Alls.
Varför plockar jag helt enkelt inte upp mig själv?
I drömmar är dylika akrobatiska övningar fullt möjliga.
Och i verkligheten med, tänker jag när jag rycker loss min eget kroppsvikt från golvet plus en sisådär 15 kg till. Ungefär vad en liten blondin, som älskar att hoppa upp i min famn, väger.
(men jag undrar hur mycket tyngre hon kan bli innan hon får förlita sig helt på sin egen styrka...tretton/tre ton?)
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
4 kommentarer:
Men du.... det är väl bara din egen kroppsvikt du bär på och inte en massa pålagda tyngder? Eller? För dom får man liksom återbörda till ägarna.
Har jag fattat.
(också något korpkrax, du vet)
Det är min egen vikt jag bär (i form av runda vikter som hänger som lösgodis på en vägg i en källare, och som jag alltid lämnar tillbaka när jag lyft klart).
Kanske finns det tyngder kvar i fickor som jag inte letat i än, men som jag snart ska vända ut och in på. Så i stort sett är det bara jag. 63 pannor stor.
Du bör klara att bära både dig och henne. Med lite marginal blir 85 kilo ett lämpligt mål. Det ska du klara innan Påsk..
I mark, givetvis..
Skicka en kommentar