Mitt i mina trygga och standardiserade morgonrutiner så hittade jag spår av något obekant. Den dyrbara masken som jag alltid sätter på mig kändes trång, som om mitt ansikte växt en storlek under natten, eller som att jag av misstag hittat någon annans. Och jag upplevde att den hindrade mitt ansikte från att andas.
Kroppen hörde läpparnas ljudlösa rop. Naglarna fokuserade på fantasier om skarven, fingrarna drömde om att frigöra tystnaden från det formgjutna skalet. Och huden förställde sig känslan av något som skalades av, inte smärtsamt som en sårskorpa eller osäkert som en post-it lapp, utan lika obehindrat som en magnet som lämnar sin yta för att läggas i en låda där saker man tröttnat på förvaras.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Du får sluta sitta uppe så sent och titta på dom där naturprogrammen om fjärilar..
Du skriver så poetiskt att man får rysningar :D
Mr T, du talar i gåtor (eller möjligen tungor).
Anonym, jag bugar djupt.
Skicka en kommentar