.om att sluta lyssna och höra mer än det som sägs

Mitt i ett av mina skratt stannar han upp, lägger huvudet på sned och tittar på mig som om han slutat lyssna. Är du ledsen, frågar han och låter fingret följa min kind. Det hugger till i bröstet men det låtsas jag inte om när jag svarar. Allt är bra, eller det mesta är ok…eller lite småjobbigt är det nog.

Han lyssnar nog inte på vad jag säger för han har börjat linda sina armar flera varv runt min kropp och in under skinnet tills hela jag är täckt av omtänksamhet. Då drar han åt och trycket flyttar upp smärtan till mina ögon som exploderar i tårar.

I kramen blir det tydligt. Nu hör jag de överdrivet muntra skratten som jag använt för att skydda mig. Jag ser hur jag letat fram kläder, mörka som sorgen ur min garderob. Och nu känner jag hur huden ryckt till i chock vid beröring.

Min vän lyssnar mer till det som inte sägs, än det som sägs.