.ögonblicken rinner ur mina händer

Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.

Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.

Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.

Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?

Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?

Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.