Kryssar mellan skeppen på Coop och märker att jag förväntas delta i en del samtal som pågår. Här och var står människor och pratar med varandra på ett sätt som kräver åhörare. Passiva åhörare. De använder mig för att marknadsföra sin egen förträfflighet. Ibland handlar det om ett skämt som är så bra att det inte bara kan slösas på en person. Ibland handlar det om en uppvisning i gott föräldraskap. Ofta är det kärlek som någon har ett behov av att demonstrera.
Jag vet aldrig om jag ska låtsas om att jag inte hör det som jag omöjligt kan undvika att höra,
eller om jag ska visa mitt deltagande med ett uppmuntrande ögonkast och passande leende.
2 kommentarer:
Såhär tänker jag; om man vill vara en del av ett samhälle måste man ställa upp och bekräfta varandra. För om man inte gör det så blir det små öar som inte kan fungera tillsammans. Alla dom där små sakerna man gör offentligt blir tillsammans det samhälle man vill ha - om man inte bekräftar sånt man gillar och fryner på näsan åt sånt man ogillar kan man ju aldrig samverka så man får en gemensam etik.
Man kan också roa sig med att förvirra dem. Förslagsvis genom att stirra psykotiskt och muttra osammanhängande obegripligheter..
Skicka en kommentar