I tio år har de bott i mitt hjärta. Nära som systrar, fast utan delat blod. Det var när de fortfarande åkte pulka nerför slänten som jag klev in i deras föräldrars kök och fick två hjärtan och en kopp te. Jag valde bort deras äldsta bror för några år sedan, men relationen till dem har inte svalnat. Kanske växer den och blir större för var dag som går? Kanske är jag som familj, fast utan makten att ställa krav och utfärda dåligt samvete?
Och när jag tänker på vår relation och om värdet i den funderar jag över om inte alla behöver en vuxenkontakt som är nära, men på avstånd? Jag har min Korpfjäder att stämma av verkligheten med. En vuxen som har en förälders erfarenhet och kärlek, men inte det känslomässiga bandet som kan kväva öppenheten.
Jag har en syster till som jag valt. Och som valt mig. Omtanken om henne är oändlig. Jag har känt hennes smärta i kroppen och gråtit av skam för att jag inte kunnat hjälpa henne mer. Men idag vilar jag i tryggheten att hon vetat om att jag funnits där, även om inte orden gjorde det.
Tre systrar som finns i mitt liv, inte för att de alltid gjort det, utan för att livet har gett oss varandra.
Jag älskar dem!
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Åh va fint du skriver - helt underbart!
/Katja
Nu blir korpfjädern en aning blyg men oändligt stolt och alldeles fylld av en massa varmt gott.
Skicka en kommentar