Jag erkänner. Jag har ett sjukdomstillstånd som gör att jag måste få regelbunden kroppskontakt. Hud mot hud. Nära, nära. E brukar vara rätt generös. När hon är hemma får jag aldrig vara ifred. Särskilt inte om jag stänger dörren till toaletten.
Men när inte hon kramar om mig? När inte jag kramar om henne? Abstinens!
Hittade igår den perfekta kroppskontakten. Hittade en famn att krypa in i. En nacke att snusa på. Nära, nära. Jag slappnade av. Ett rus. Välbehag.
torsdag 5 juli 2007
.att knarka hud
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hm... jag har samma åkomma. Jag har försökt att krama på mig själv emellanåt, men det slutar oftast med att en av oss hamnar i en obekväm ställning. Och att killa sig själv på ryggen när man ska somna ska vi bara inte tala om...
Skicka en kommentar