I snart fyra år har vi delat på hämtning och lämning. Varannan vecka, med en självklar millimeterrättvisa. För när vi båda två vill ha henne mest så håller man koll på dagarna.
Måndagen den 29 mars 2010 blev det dock väldigt konstig. Jag åkte och hämtade ett barn som inte var där. "Den där andra kvinnan" hade hämtat henne sa fröken (och bara den nevärderande ordföljden förtjänar ett helt eget inlägg med långa rader av svordomar...vad är det för hemsk etikett de satt på henne....urk).
Så där stod jag med fingret på ringklockan för att hämta millimeterrättvisan. Men bakom dörren stod ett frågetecken och då blev jag också osäker. I min kalender var noteringen mitt (fast med väldigt slarviga bokstäver) och i hans stod det hans (där såg jag inte med vilket typsnitt).
Och mitt uppe i förvirringen hoppade E fram med den ena lösningen efter den andra. Det skulle hållas händer, ätas middag och förmodligen flyttas ihop, men någonstans måste man dra gränsen för vilda idéer. Jag återkommer när jag kollat originaldokumentet sa jag, rullade ihop mitt måttband och åkte hemmåt.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Jag trodde umgänge mer handlade om barnets rätt att ha två föräldrar. Inte föräldrarnas rätt att ha barnet. Det är det jag själv svikit. Deras rätt att ha en mamma.
Så det här blir jag lite förvirrad av.
Föräldrarnas rätt att dela millimeterrättvist på barnet.
Ja alltså. Hm. Jag ser varför du fastnar i formuleringen. Men det är faktiskt så, att jag vill vara med henne så mycket som möjligt. Vilket (bara) innebär halva tiden, för den andra halvan tillhör far och dotter och jag skulle aldrig tulla på den.
Men om du tror att den vanligaste tanken är att jag ska vara med mitt barn för hennes skull så tror du fel. Att ha henne hos mig är en egoistisk tanke på så många plan att det är skrämmande. Att få ge henne saker, lära henne livet, visa henne kärlek är en sådan fantastisk känsla - för mig!
Och den känslan har hennes pappa också rätt till. Och han är förmodligen lika stor egoist i det. Därav millimeterrättvisan.
Och jag känner dessutom så här, att om jag fokuserar på att hon har "rätt" till mig så hamnar jag nog i osunda tankegångar. Jag tror inte för ett ögonblick att jag är den enda som kan vara en (mamma)förebild för henne. Och det är inte säkert att hon alltid ska ha rätt till mig för jag haltar inom vissa områden som jag innerligt hoppas hon fylls upp av på andra ställen.
Hon har rätt till så mycket mer än sina föräldrar om vi ska vara petiga...
Så, ja! Det handlar om en kamp att få så många millimetrar som möjligt för att kunna ge kärlek till det där trasselhåriga barnet.
Skicka en kommentar