Jag har ofta tänkt att morfar är den sista av sin sort. Att en epok går i graven med honom.
Våra förfäder fick sällskap i den sista vilan av knivar och guldmynt, alltså föremål användbara i ett liv efter detta. Men med morfar begravs historia. Han var en sista länk mellan bondesamhället och industrisamhället. Han stod omgiven av dessa två, så olika världar.
Han kände historiens vingslag mot ryggen och framtidens vindar i ansiktet.
Han snappade upp vad det nya bar med sig för fördelar, men alltid med andra foten tryggt förankrad i bördig jord. Jag hör att han var en innovatör som byggde en egen hötork, men var samtidigt en man som pratade med kor som hette Rosa. Jag minns en modern ladugård med maskiner som suckade och pös, men ett hem byggt av kärleken till familjen. Och jag såg att han satt han timmar framför datorn, men drack sitt heta vatten med sockerbit.
Kanske var det för att han förstod sin plats i kedjan, sitt ansvar att binda samman historien med framtiden, som han så målmedvetet sammanfattade sina minnen i ord för oss att läsa?
Och jag kan nog se att han skulle önska att vi också såg oss som länkar i den oändliga kedjan av erfarenheter som binder oss vid varandra.
Så det största jag kan göra som barnbarn till en sådan fantastisk människa är att vara stolt över det som varit och samtidigt våga ta steget in i det okända.
Och jag ska ta min dotter, min mor och min mormor i handen, för det har han lärt oss att familjen är den starkaste typen av kedja.
Morfar, jag kommer att sakna dig. Men aldrig glömma dig.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Åhh....vackert.
Åhhh....tack!
Skicka en kommentar