Jag skulle kunna gå i döden för min dotter. Trotsa alla världens faror för hennes skull. Simma bland hajar och bli jagad av vargar.
Åtminstone är det vad jag vill att alla ska tro.
När jag ställs på prov så är mitt liv mer värt än hennes.
Besökte ett äventyrsbad i helgen och fick en gammal film uppspelad för mitt inre. Min dotter var betydligt yngre och klättrade upp till tryggheten i sin mammas famn när vi skulle slingra oss upp till tornet. Dessvärre halkade mamman, och i stället för att skydda barnet med sin kropp, så skickade mamman barnet i en vid båge för att landa med en duns rätt ner i kaklet ett par meter bort. E skrek natruligtvis som besatt och jag inkuderade omvärldsbevakning i min skadekontroll. Blödde barnet? Och hur många såg?
Men det är ett släktdrag visade det sig i lördags. När storasyster försvann under ytan i en virvlade fors så drog hon fyraåringen med sig. När barnet hade hittat luft igen så sa hon "det där var inte bra mamma". Och det är väl bara att hålla med. Inga släktbilder på mammornas "hall of fame" skulle jag tro.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Låter som om äventyrsbad inte är något bra ställe för dig och dina släktingar.... Var rädd om dig!
Skicka en kommentar