.bjästaeffekten

Det lilla samhället Bjästa har väckt känslor och verkligen markerat en plats på kartan. Uppdrag Granskning har gjort sitt jobb!

Jag slås av de starka reaktionerna, och den reaktion som först nyper till i hjärtat är hatet. Det hat som dränker de oskyldiga flickorna, och det hat som nu kablas ut över nätet och som verkar sakna riktning. Jag får en känga när jag kliver in i diskussionen och försöker stoppa en jämförelse mellan vem av de två flickorna som det är mest synd om. Du har fel vrålar ett mail till mig.

Och på bloggar jag läser kommer attacker om kyrkans roll. Att en präst inte kan representera en hel religion försvinner i ilskan som täcker bokstäverna på skärmen.

Hatet tittar bakåt och letar syndabockar när energin istället skulle göra bättre nytta i form av handlingskraft för att göra framtiden bättre för oss som inte drabbats (än).


Men en annan reaktion skrämmer mig mer. Mycket mer.

Vid fikabordet öppnar jag mina tankar för att släppa ut lite av det svarta som väckts i mig. Jag vill prata om häxjakten och om unga kvinnors utsatthet, men möts av ett skämt. En man avbryter mig (eller ämnet, jag vet inte vilket) med brutal humor och det jag ville ha sagt åker i golvet med en smäll. Jag säger inget, men kokar inombords.

Men så händer det igen, runt ett annat bord där jag vill lägga mina tankar. Allvaret avbryts med en respektlös kommentar (mot mig eller ämnet vet jag inte) och återigen dör energin.

Och då förstår jag att detta inte handlar om enstaka personers oförstånd, utan ett helt samhälles inställning till kvinnor. Det handlar om strukturer vi är rädda att bryta. Det handlar om att inse att vi har fel. Det handlar om att inse att vi inte behandlar alla lika!

Lättare att skjuta ilskan åt ett annat håll, än att rikta den mot sig själv och inse att det är svart även där! Det kanske är det som blir "Bjästaeffekten"