.ett antal stavtag senare

X antal stavtag senare värker det i min kropp. Allt från andningsorgan till fotknölar har tagit stryk. Men enligt utsago så ska det svida när man åker längdskidor. Det är nämligen självplågarnas nationalsport, näst efter Jackass (fast det skulle nog inte sorteras som sport när jag tänker efter utan hamna i kategorin ren och skär idioti).

Förövrigt så upptäckte jag ett antal saker längs spåret som kan var kul för er att veta. Ni har säkert hört osannorlika historier om skidåkares otroliga syreupptagningsförmåga. Fast det är egentligen inte så konstigt att de dominerar i lungkapacitet. Tänk er själva hur anfådda ni blir efter att ha sprungit uppför en slalombacke. Och hela resan ner till "base camp" igen har ni inte ens ork att stänga munnen. Det får plats rätt många kubikmeter luft i lungorna när man gapar stort i stark motvind.

Vidare så är det just backarna nedför som är värst. Det kan man inte tro, men så är det. De slutar nämligen alltid med en t-korsning längst ner, vackert markerad av den grövsta björkstammen i hela skogen. Man har inte så bra balans i tvåhundra blås på ett par fyra cm breda skidor.

Sen ska man nog hålla koll på skidelitens träningstider också. Man vill inte hamna mitt i spåret när skidskyttarna ska öva skjutning på flygande vilt. Fick lite kalla kårar ikväll när jag upptäckte att alla andra i spåret hade försvunnit som på en given signal. Hade jag glömt att det var udda onsdag, fullmåne och valår?

Så, efter alla dessa stavtag så belönar jag mig själv med flera hundra liter vatten i badkaret och en smoothie på köpebär till ett kilopris som jag inte törs tänka på.