.om en klocka och tid som går bakåt

Med osmidiga rörelser lossar mina fingrarna spännet. Doften från läderbandet vilar kvar i mitt medvetande långt efter att klockan lagts tillrätta i byrålådan. Det är klart att det tar emot, för jag hyser inga förhoppningar att hitta en likvärdig. Vissa saker är helt enkelt oersättliga.

Jag minns hur den blev min.

Mina ögon hade ofta lockats av utbudet i disken. Blänkade guldur. Färgranna plastklockor. Stöttåliga multiapparater. Alla tilltalade på sitt sätt, men ingen som kändes riktigt klockren (ursäkta uttrycket).

Men plötsligt fanns den bara där.

Kanske hade den allid legad där men blygt klivit åt sidan för de dyrare modellerna. Kanske dök den upp sekunden innan min blick vändes åt det håller. Det spelade inte så stor roll för nu var den min. Innan jag ens hunnit lämna butiken så satt den på min arm. Skön var den, och väldigt vacker att titta på.

Att den inte höll tiden anpassade jag mig efter.

Men så tog klockan några kliv bakåt i tiden och jag hittade inte argument nog att försvara klockans beteende längre. Hur bekvämt den ändå lagt sig till rätta runt min arm och hur trygg jag ändå kände mig av klockans svaga tickande, så var det trots allt en klocka jag ville ha.

Fast jag hoppas i smyg att den går att laga. Vissa saker känns oersättliga.