Min uppväxt präglades av två saker, Gösta Linderholm och blåbär. Jag kan i detalj återskapa dofterna från soldränkta kalhyggen och hur skogsmaskinernas parallella spår visade vägen till de mest blåbärsrika snåren. Då och då stannade vi upp i vår lek och följde mamma med blicken när hon hukad fyllde sina hinkar med fyllningen till många framtida pannkakstårtor. Kalhyggen gör mina ögon blanka och lungorna drar girigt åt sig alla minnen.
Mitt visförråd svämmar också över. Vid pappas sida har vi suttit när han outtröttligt spelat de låtar vi bläddrade fram från en av pärmarna med en handritad g-klav på etiketten. Hans röst överröstade alltid våra och tonarten han valde var omöjlig att följa. En gång hittade vi ett fotografi med vår kostymklädde ungdomspappa i bakgrunden, sittande på en klippa med elasen vilande i knät. Hans bandmedlemmar satt utspridda över andra delar av skärgårsidyllen. Vi såg hans drömmar.
Igår berättade pappa att elbasen ska säljas. Men jag tror att det gör mer ont i mig än i honom. Elbasen har alltid funnits där som en bild av vem pappa var innan vi lärde känna honom.
3 kommentarer:
"Han körde fram till kvällens scen,
såg en eld i skogen brinna,
han hörde ljudet av en fiol,
i nattens sena timma,
han hörde Gycklar David"
Vem pappa var innan vi lärde känna honom...
verkligen en mening att ta med sig och fundera över. De gåtfulla papporna som ju inte var pappor innan de blev det... och vad var de då?
Det har faktiskt aldrig slagit mig att fråga vem han var innan han blev pappa till oss. Jag kanske skulle bli förvånad över vad jag fick höra.
Skicka en kommentar