Senare än vanligt rullar vi ut från parkeringen och det som möter oss är andra rutiner. Rutiner vi sällan krockar med. Men idag står fnissande tonåringar och väntar på bussen och på halvåttaarbetsplatserna kokar det av liv.
Innanför kapprummet hittar jag lekbråkande pojkar med kaxiga blickar och som girigt slukar allt utrymme likt svarta hål. Längs väggarna står flickorna med krypande blickar och gör sig osynliga. Jag mår illa. Här vistas mitt barn fem dagar i veckan. Här plockar hon upp spelreglerna för hur man ska vara. Här lär hon sig om livet.
Jag dröjer mig kvar i bakgrunden och ser hur min självsäkra och färgstarka blomma förvandlas till ett osäkert fladdrande ogräs i ett hörn. Då vänder jag mig om och springer, för hjärtat orkar inte ser mer.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
8 kommentarer:
Tror du inte att du är en viktigare förebild? Att det är dig hon kommer att likna såsmåningom, fast med insikt om hur det i allmänhet fungerar ute bland de andra där i stora världen.
Och såklart med sina egna personliga val invävda?
Jag är medveten om vilken makt jag har och det skrämmer mig halvt fördärvad. Igår kväll till exempel... äsch bloggar om det istället. Parasitblogga i sitt eget kommentatorsfält gör sig inte bra.
Visst har du förresten märkt att du har många parasitbloggare hos dig? Kommentarerna är klockrena blogginlägg. Får man inte trafik till sin egen sida så kan man ju parasitblogga där det rör sig mycket folk... Jag är tex jättebra på att parasitblogga.
Nämen Comvidare då, inte är det väl att parasitera, att dela sina tankar? Det vore ju skittrist att bara få kommentarer som sa att allt var bra eller som inte sa något självständigt. Jag gillar att folk tänker högt... det ger mig egna infall att antingen skriva i dialogen eller att skriva på bloggen.
Att vara parasitbloggare är en ädel konst, tro inget annat. Och dessutom en nödvändig kanal för marknadsföring av den egna bloggen.
Men det blir lätt ett gymnasikpass i formuleringar när man kommenterar inlägg som är ovanligt kloka. Man "måste" liksom hålla samma nivå på kommentaren. Jag låter urfånig när jag tex kommenterar på poeter.se, för jag har ingen regelrätt poetisk ådra. Krystat var ordet.
Hur jobbar de med genusperspektivet på skolan.
Alla arbetsplatser måste ha en sådan.
m
Här har ni en som parasitbloggar lite här och var. Men det är för att jag bestämt mig för att min egen blogg ska vara en nördblogg. Att samla alla mina tyckanden och funderingar och kommentarer på samma ställe skulle ge mig för mycket konturer. Ska man "lära känna mig" genom nätet så får man (förhoppningsvis) ligga i.
@anonyma m: Såklart att det finns en plan, men vad hjälper det? Barn gör väl som de vill (och som andra gör) när personalen tittar bort.
@Cecilia N: nu faller bitarna på plats. Jag har undrat så vad det finns för koppling mellan dina kommentarer och din blogg, för de hör liksom inte ihop. Nu blir världen lugnare igen...
Vilken tur att jag kunde lugna.
Skicka en kommentar