.att vänja sig långsamt

Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.

Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.

Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.


Jag vill ta stegen med egen kraft.

Min resa är min.


Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?