LIVET OCH LITE TILL

söndag 12 april 2009

.som om fasaden var viktigast!

Det första som slog mig, var att här tänker ingen på fasaden. Det bortglömda gula huset gjorde mig illa till mods och jag sänkte snabbt blicken som skydd. Med koncentration på mina fötter trippade jag fram mellan trasiga krukor och presenningar som generat dolde sitt bråte.

Dörren gömde oceaner av intryck och jag skyndade mig att stänga den så att inte några ska smita ut bakom min rygg.


En tavla fångade min blick och det uppmärksammades. Vad ser DU i tavlan, frågade hon med ett leende som jag tolkade som att det fanns ett rätt svar.

Jag skruvade på mig. Hur många gånger jag än svepte med blicken över tavlan så såg jag bara en sak. Ett ollon, fuktat av sperma och under ollonet - ett djuprött sköte.

Är den erotisk, frågade jag på en utandning som varade i en evighet.

Det var först när jag pekat så ospecifikt som jag bara kunde, som de andra fick mina fantasier i sina tankar. Nu gick det inte längre att ignorera. Jag kan tänka mig att tavlan får en ny plats att vila på. En plats lite längre från köksbordet!



När ögonen vant sig vid alla sakernas tempo så insåg jag att människorna i huset visade upp den största paletten av intryck. Av uttryck! Det är väl självklart att färgstarka personligheter matchas av en lika färgstark omgivning! Jag hoppas verkligen inte att min tråkiga inredning är en reflektion av mig som person. Eller att min putsade fasad håller livet på avstånd.

Det sista jag tänkte på när det gula huset försvann bakom krönet var att där bodde det minsann inga människor som tyckte det var viktigast att upprätthålla en fånig fasad!


2 kommentarer:

Vardagslyx... sa...

Ok, 2 rätt av 2 möjliga!!

Unknown sa...

Inre och yttre...
ibland är väl det yttre ett försvar mot livet. Det där som pulserar och oredigt väller ut ifall man inte putsar ytan med hård cement och lägger saker i snörrät ordning. Ttrist men tryggt...kanske, om inte ytan såsmåningom ändå krakelerar och släpper ut ett fullkomligt kaotiskt och dessutom dammigt och småsnuskigt inre... Kanske är det bättre att låta det synas, bli solbränt, slitet av vinden och slipat av vänskaplig kärlek?