Mina ord tycks aldrig ta slut, men det är inte för er jag skriver. Nej, mina ord ger jag till en man som kan stå på andra sidan rummen men ändå röra vid mig. En man som nuddar vid mig i förbigående men lämnar ett permanent avtryck. En man som har ett kort skratt som åker ner i min mage och rullar runt i en evighet.
Mina känslor för honom växer med varje tanke som passerar och mina fantasier får min värld att gunga.
Och jag tänker - att tiden kan stanna när han står framför mig med ett andetag som räcker hela vägen tills jag hitta alla milimetrar på hans kropp och mitt inre fyllts med doften av hans värme.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Mildamoseslöskoktamakaroner!!
Vackert!
Men lite lite skriver du väl för oss också... känns lite dumt att läsa annars.
Det mesta jag skriver hamnar någon annastans, men det som väl hamnar här är till er! Bara er!
Tack Jan och tack Vardagslyx (antar att det var en form av komplimang)!
Visst är det underbart när man mött en människa som får en att känna så.
Grattis!
Skicka en kommentar