Jag drar den sprattlande kroppen närmare mig och låser fast den med min "bensax". Hon kämpar och morrar och håret slickar sig fast i den mjuka nacken. Och jag håller fast henne precis så länge som glöden finns kvar, för att sedan låta hennes uthållighet vara större än min.
Nu är det hennes tur. Små armar tar ett stadigt grepp runt min midja och hennes båda ben slingrar sig runt mitt ena. Försök ta dig loss nu säger hon och nyper tag lite hårdare.
Jag dämpar ett lyckligt skratt mot kudden! Som om vilda hästar skulle kunna tvinga mig att lämna denna omfamning som jag väntat en hel vecka på!
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
1 kommentar:
:)
Skicka en kommentar