.ett par tuppar vid poolen

Nyss lagt ifrån mig en bok som väckt mig. Fått mina ögon att vara mer vaksamma på hur vi förstör flickors framtid, hur vi diskriminerar kvinnor, hur vi utmattar kvinnor. Kvinnor förväntas bära lejonparten av hemmets börda, medan männen kan sola sig i glansen och njuta av uppskattningen av minsta ansträngning. Och män tar plats. Mycket plats.

Igår:

Männen intill poolkanten spatserade som stolta tuppar, oavsett kroppsform och ålder. Och när de engagerade sig i barnen tittade de noga omkring för att se att deras hedervärda insats uppmärksammades av kvinnorna i poolen.

Kvinnorna däremot kunde inte anstränga sig tillräckligt för att göra sina kroppar osynliga. De befann sig i princip hela tiden i vattnet och om de var tvungna att kliva upp, gick de snabbt över golvet. Osynliga, men med minst ett barn på armen.

Ett undantag fanns dock. En kvinna tog självsäkert sitt utrymme. En mycket vältränad kvinna. Jag kände igen henne. Elitidrottare.

Detta bekräftar sanningen. En kvinna måste vara mångfalt bättre (ja, allra helst bäst!!!) för att få tillgång till samma utrymme. För att känna självförtroende nog att våga ta det utrymme hon har rätt till.

Idag:

Var påväg hem från en picknick med E när vi passerade ett hinder. E försökte lite halvhjärtat ta sig över. Hon tittade hela tiden osäkert på mig. Som om hon visste att jag inte förväntade mig att hon skulle ta sig över. Vid andra försöket gav hon upp. Jag gav henne en blick som uppenbarligen sa "vad var det jag sa, det där klarar du aldrig". Jag såg i hennes blick hur liten och värdelös hon kände sig. Det tog säkert 10 meter innan insikten nådde hjärnan.

"E, så där skulle inte en modig liten prinsessa gjort! Nu går vi tillbaka och fixar det där hindret!"

Blicken jag fick tillbaka var underbar. Fylld av kärlek och djävlaranamma. Vi fixade hindret lätt som en plätt.

När jag ska förändra världen är det nog bäst att jag börjar med mig själv!