.en tvådimensionell yta

Ett tag trodde jag att ytan var viktig. Ett perfekt hem....alla tekniska apparater....en kärnfamilj. I eftermiddags började jag tvivla. Såg hur ytan inte räckte till. Märkte hur jag till och med äcklades av ytan. Kände för ett ögonblick att yta inte är något mer än just yta.

Djupet saknas. Dimensionerna saknas.

Men oftast tror jag mig kunna köpa djup. Att jag med högre lön har tillgång till fler dimensioner av livet. Och därmed blir jag lyckligare.

Jag tog upp frågan med S som svarade:
E kommer inte att stanna och vänta på att du ska tokjobba dig till sommarstuga och hög standard. Hon kommer att växa och lära sig att det viktigaste i livet är sommarstuga och hög standard. Och det kanske är det viktigaste? I så fall är det väl bara att satsa och ge järnet?

Viktigast?

Vilka värderingar vill jag att E ska växa upp med? Inte mina ialla fall.

Problemet är att jag jämför mig med andra. Och undantagslöst alltid med de som har det bättre. Högre ekonomisk standard alltså. Inte bättre. Vem tävlar jag mot? Jag har inga oljefält. Min pappa heter inte Ingvar Kamprad. Jag spelar inte på hästar. När tar det slut?

Jag vill att E ska växa upp med mina värderingar. Jag måste bara först själv lära mig vilka de är.

En tredimensionell värld.