Om min familj inte var min familj, skulle jag umgås med dem då? Skulle de umgås med mig?Ingen givits tillfället att välja. Varsågod. Här är din familj och den ska du älska. Av hela ditt hjärta!
Men är det verkligen realistiskt?
Nej, det är inte självklart. Man behöver inte älska sin familj bara för att den preseterats för dig. Ens eget kött och blod kan göra fel. Galet fel. Saker som är svåra att älska. Saker som är omöjligt att acceptera. Men trots detta är de ändå din familj. Den valmöjligheten finns inte, att välja bort släktskapet. Man kan inte av-adoptera. Man kan inte skilja sig från sina syskon.
Så. Vilka känslor som är äkta? Vilka känslor har jag för själva personen och inte släktskapet? Det är titeln före namnet som försvårar mitt förhållningssätt. Alltså Mamma, Pappa, Bror eller Syster.
Jag har krav och förväntningar på min mamma som jag inte har på någon annan person på denna jord. Är det rättvist? Jag har mycket liten tolerens för fel som min pappa gör. Är det rättvist? Jag lever i illusionen att mina syskon är bättre än alla andra. Är det rättvist? Jag ställer inte dessa krav på nån annan? Bara för att "syster" står framför namnet så ökar mina förväntningar. Är det rättvist?
Tänk om man kunde lägga titeln bakom sig. Lära känna personen, som vilken annan person som helst. Inte som en nära släkting och allt vad det innebär.
Då skulle det vara realisktisk. Att älska sin familj för just de personer de är. Av hela sitt hjärta.
söndag 21 oktober 2007
.en tanke om familjen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Realistiskt? Att tänka realistiskt om sin familj på det sätt du beskriver känns... orealistiskt.
Vad hindrar dig att älska dem av hela ditt hjärta för just de personer de är. Vad hindrar dig att välja att inte älska dem?
Det skulle kunna vara så att du redan vet vem du älskar och varför, men låter omvärldens förväntningar styra dig till att skapa konstgjorda känslor, och masker för att matcha dessa känslor.
Jag har lärt känna den ene av mina föräldrar mer än som bara pappa, och lärt mig både respektera och älska allt jag tycker han är riktigt bra på.
Hemma har inte familjen varit självklar. Och det är den nog fortfarande inte på alla plan.
Jag har utmanat dig! Läs här
Tja, det är väl just därför att de är ens familj som man står ut med bristerna. Och gudarna ska veta att dom står ut med mina brister. Skulle en "vän" i vanlig mening göra saker som vissa i min familj gjort skulle jag be dom dra åt h-e. Och skulle man träffa vissa i sin familj om dom inte var ens familj så skulle man nog inte lära känna varandra närmare.
Men det är ju just det som är det speciella med ens familj, man har inget val och det kan ju vara skönt. Det är ju lika åt båda hållen.
Har man haft riktig otur i livets lotteri så kan det ju vara så att man är tvungen att bryta alla band. Och tvärtom, har man haft riktig tur i livets lotteri så älskar man alla i sin familj, av hela sitt hjärta. För dom flesta är det väl någonstans där mitt i mellan i vanlig ordning.
Dom "orättvisa" kraven du har på din familj är nog ömsesidiga, dina systrar, din bror, mamma och pappa har nog rätt så orättvisa krav på dig också kan jag tro.
Skicka en kommentar