Jag kan snöa in mig fullständigt på en person. Hittar jag nån som jag fascineras av så vill jag ha mer. Mycket. Mest. Jag vill umgås hela tiden. Vill att personen i princip ska flytta in hos mig. Jag blir som en blodigel. Särskilt dem som jag betraktar som nya vänner.
Kollektiv?
Men det finns såklart en baksida. Intresset kan dö ut lika fort som det blommade upp. Rättare sagt, tills min hjärna hittar nån annan att fängslas av. Vanligtvis har vänskapen hunnit bli så stark att den överlever. Förskjutningen av fokus brukar nämligen vara ömsesidig.
Fokuserad!
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
1 kommentar:
Mmm, känner igen det där hos mig själv. Och eftersom man inte vill verka desperat och nästan klänga på stackarn som blir utsatt så fyller man liksom ut med lite andra saker som man kanske egentligen inte vill göra. Försöker se lite oberörd ut.
Tänk om man tappar fokus av fel anledning? Skrämmande.
Skicka en kommentar