Det var tre veckor sedan jag sprang senast. Kan det vara så länge sedan? Jo, det kan det. Jag skrev upp det in min pinsamt tomma träningssdagbok.
Men i kväll tog jag tjuren vid hornen, eller snarare tryckte ner motvilliga fötter i ett par träningsskor med intorkad lera. Inte blev jag på bättre humör när all denna intorkade lera lossnade och regnade ut över mitt hallgolv.
En snabb cykeltur till elljuspåret. Tre st 2,5 km långa rundor. I mitt favoritspår. Hur bra gick det? Mycket bra! Jo, jag tackar.
Min kropp är det jag är mest tacksam för just nu. Hur är det möjligt? Sannorlikheten att jag ska ha någon kondition kvar är minimal. Men trots detta så gör min kropp precis som jag vill. Lätta steg. Regelbunden andning. Intervaller.
Tack! Tack! Tack!
Inte tack för lyset som slocknade halvvägs runt sista varvet. Ett elljusspår utan elljus är inte att rekommendera. Det blir liksom inte så mycket spår då. Bara svart.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Underbart, hjärtliga gratulationer! Det sporrar mig ytterligare. jag är snart ikapp dig. Typ nästa år. Men att ljuset slocknade.. hmm.. hur sent var det? så man inte springer vilse i mörkret.
Oh, ytterligare en positiv effekt. Jag sporrar till stordåd!
Men då får jag slänga in en varning. Ingen löpning på Bonsdjöspåret efter klockan halv tio på kvällen. Det kan leda till svåra benbrott.
Skicka en kommentar