Hur lång tid har man på sig efter en separation innan man förvandlats till ett hopplöst fall? Fram tills nu (två år och tre månader) har jag kunnat gömma mig bakom "jag håller fortfarande på att lära känna mig själv" och folk har nickat förstående och uppmuntrat mig att ta det lugnt. Jag har till och med fått beundrande blickar.
Men nu undrar jag om inte bästföredatumet på separationskvinnan har passerat. Nu tittar man inte längre så förstående på mig. Nu tittar man medlidsamt. Det är ingen snygg blick!
Jag börjar vackla och ser mig försiktigt omkring.
Hur länge är det socialt accepterat att vara singel?
Frisera nu inte svaret utan känn efter på riktigt. När börjar ni fundera över om det faktiskt inte är singeln som är hopplös?
söndag 3 augusti 2008
.rummet mellan förnuftig och hopplös
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag skulle påstå att det är accepterat att vara singel i princip hur länge som helst så länge man själv tror på det. Om folk tittar medlidsamt är det snarare för att de anser man tycker synd om sig själv. Och man är inte redo för att inte vara singel längre förrän man känner sig bekväm i att vara det. Med bekväm menar jag inte att man måste gilla det hela tiden.. men att man gillar sitt eget sällskap, på riktigt. Typ ba liksom, du vet.
Jamen när man kommer till den där tanken att man inte är odelat avundsjuk på paren utan faktiskt känner att det är lite skönt att gå hem ensam när man lyssnat på sina sambovänner gråta ut om sina parproblem. När man kan tänka att ok, jag vill gärna med någon men om det ska vara på det där sättet, då kan jag lika gärna låta bli.
Själv fyllde jag tre år och en månad den 1 augusti. Det tog mig två år att göra slut. Helt och hållet slut, slut som i att tanken på oss får mig inte längre att må illa. Det tog mit yttterligare ett halvår att känna att jag inte måste ersätta honom och ytterligare ett halvår efter det att våga lita mig själv att verkligen inte göra det. Nu känner jag mig lugn och jag är inte längre rädd för enskildheten. Det var den rädslan som förut gjorde mig hopplös. Tror du mig, eller låter det friserat?
Det är inte upp till din omgivning att avgöra när du inte har rätt att vara singel längre eller när det börjar bli synd om dig.
Jag känner folk som har varit singel en "längre tid" och jag känner folk som tagit "första bästa" efter en separation.
Vilken grupp vill du tillhöra?
*Skickar över en tror-på-dig-kram*
P.S. Gitarren kan vi väl få se bild på?
Antalet singelhushåll i stockholm överstiger antalet med sammanboende. Det du! Så här är jag som singel normaltillståndet *skrattar*.
Den där S verkar vara en klok kvinna, håller med henne fullt ut i hennes kommentar, klar och redig.
Nu tror jag mig veta att du både menar allvar och i lika stor utsträckning driver med "människan" och hennes sätt att vara, så därför svarar jag, - Du är hopplös!
Puss på dig!
Jag tror dig S. Tid måste passera och inte tid som mäts i dagar, utan år. Men det finns så många förutfattade meningar om vad som är "rätt". Jag vet att jag har dem. Åsikterna om hur länge man "får" vara singel. Det är såklart därför jag börjar leta efter andras åsikter om mig.
Känner jag efter riktigt länge så vet jag ju att jag inte vill ha ett samboförhållande än. Jag vet inte ens om jag vill ha en pojkvän. Jag kommer nämligen inte ihåg vad man ska ha dem till. Att vara singel passar mig. Så det så. Men jag tror (som Micke antyder) att Umeå eller Stockholm skulle vara bättre städer att smälta in i.
Nåt annat som förövrigt också passar mig är gitarren, men eftersom jag inte har en digitalkamera så finns det inga bildbevis än. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger det.
Skicka en kommentar