LIVET OCH LITE TILL

tisdag 11 december 2007

.e! underbara e!

Uppkrupen på en stol med världens minsta sits i ett rum som luktar lim och färg. På bordet står en platta full med små, små pärlor som försiktigt måste lyftas bort innan vi kan breda ut oss. Mitt emot mig sitter fröken. Fröken är en vänlig, ständigt leende kvinna, som med en lugn och pedagoisk röst hälsar oss välkomna. Jag och Es pappa är på utvecklingssamtal.

Jag märker att jag sitter med händerna i knät, en för mig totalt ovanlig pose. Jag skruvar på mig och försöker sätta mig mer bekvämt. För jag ska väl inte få skäll heller? Varför denna instinktiva underkastelse?

Min känsla övergår från tveksamhet till total stolthet. Fröken tycker att E är en fantastisk liten tjej. Det tycker vi med. Det tycker hennes kompisar också. Alla vill leka med E. Hon är så positiv. Inga bekymmer liksom. Det visar sig att hon är precis den tjej jag vill att hon ska vara. Generös och förstående. Aktiv och pysslig. Ljuvlig.

Men, säger fröken. Jag har skrivit här att hon får ibland ont i magen när ni ska byta.

Det hugger till i hjärtat. Det dåliga samvetet tar ett ordentligt strypgrepp. Från ett till noll i ett andetag.

Fröken fortsätter. Men eftersom ni varnade att hon kan få ont i magen av lök så har vi hållit uppsikt på det. Så jag tror att det är därför hon haft ont. Att ni bytte just då var nog bara en slump.

Puh. Tänkte väl det. Kunde vi verkligen ha missat att hon mådde så dåligt av att flytta mellan mamma och pappa? Vi hjälps ju åt. Vi är ju fortfarande en familj. Det är bara det att hon bor på två ställen nu.

Det sista fröken sa, innan vi lämnade rummet fullt av penslar, pärlor och glasburkar, var att trevliga barn brukar ha trevliga föräldrar.

Men hur var det nu med ägget och hönan? Är vi trevliga för att E ger oss energi eller är E trevlig för att vi ger henne energi? Vår familj har tre ben. Vi behöver varandra för att vara lyckliga människor. På ett eller annat sätt. E är E på grund av sin mamma och sin pappa. Enbar min påverkan skulle inte göra henne så fantastisk. Enbart hennes pappa skulle inte kunna göra henne lycklig. Alltså behöver vi varandra, E, hennes pappa och jag.

Jag har varit på utvecklingssamtal, jag.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag bara kände att det var väldigt bra tänkt. Tänk vad många som behöver varandra utan att komma på tanken.

Anonym sa...

Det du skriver... tror det bygger trygga barn att ha föräldrar som tänker så - och som klarar av att livet inte är så enkelt.

kram!!!!

Comvidare sa...

Tack!