Under rubriken "referenser" ska triumfkorten ligga. Alltså de som verifierar att jag är precis sådär härlig som jag antyder. För jag kan ju inte säga det rakt ut heller! Och det kanske inte ens är sant när det kommer till kritan.
Men aldrig har jag själv frågat efter referenser. Är min blivande chef så inspirerande som hon hintar om? Och de som ska bli mina kollegor, är stämningen bland snurrstolar och kaffekoppar verkligen så prestigelös som företasginformationen skryter om? Borde inte jag också kolla upp om ordbajsandet har någon substans?
Och varför har jag aldrig konstaterat denna självklarhet tidigare?
onsdag 21 april 2010
.referenser åt andra hållet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Intressant vinkling!
Vad gäller den blivande chefens referenser och substansen i verbal-exkrementen kan du nog aldrig vänta dig att få ett bra svar förrän det är för sent, dvs när du redan jobbar där.
Om de tvingades skylta med sådana saker skulle nog en hel del företag se de arbetssökande både komma och ännu snabbare gå (eller ungefär som Caesar sa när han återvände efter att ha struntat i att invadera Norge; "Jag kom, jag såg, jag seglade").
Vad gäller kollegorna är det lättare, ty om du nu är så härlig som du antyder (tvivlar jag inte ett öronsus på) så kommer detta smitta av sig, var så säker!
Kram på dig!
Oj, fick jag en kram? Snällt av dig. Jag har faktiskt fått höra att jag har fantastiska kramar (av kvinnor barn iofs, men ändå).
Skicka en kommentar