En 79-årig hustru/mamma/farmor/mormor fick baksidan av en yxa i huvudet och medan hon signade ner försvann tre maskerade ynglingar med smycken och pengar. Men andra ögon såg, så pojkarna hamnade i förvaring hos ordningsmakten.
Staden är liten och snart kommer alla att veta vilka de är och jag undrar om tonårsgrabbarna eller föräldrarna får flest blickarna efter sig? Ett hat som ännu saknar mål har redan börjat myllra i Facebook, och kommer att växa i storlek i takt med rykten som hoppar från öra till öra och ner i nyfikna fingrar.
Staden är liten och rädslan kryper innanför dörrarna och sätter sig kaxigt vid köksbordet. Nu bor jag här säger den. Ge mig nåt att äta!
Och jag undrar om pojkarnas föräldrar inte redan har matat rädslan under många år. För visst kan man vara rädd för sitt eget barn? En långbent yngling som lägger yxor i bakhuvudet på tanter?
Gud, hör min bön. Låt mig aldrig bli rädd för mitt eget barn!
3 kommentarer:
Ja man börjar ju fundera: vad är det för knäppgökar som finns i den där åldern. A? B? C? D kanske?
Var det tre personer? Jag fattade det som två när jag läste tidningen.
Jag vill inte mata rädslan. Han ska UT! Men det krävs att fler ser och reagerar innan det går åt pipsvängen. Och som får föräldrar att förstå sina egna förmågor.
På Teatern i måndags bestämde vi som var där att vår stad ska inte bli något nytt Bjästa. Vi ska inte hållas med den ryktesspridningen. Vare sig med eller utan skärmar och facebook.
Upp till bevis nu då!
Jag har lärt mig att aldrig fråga "vem"
Men alltid fråga "hur kan jag hjälpa till för att ordna det här"
Och sen glömmer jag bort vad jag lärt mig och frågar ändå "vem" och spekulerar i stället för att försöka göra saker och ting bättre.
Jag tror man måste våga säga stopp när ryktena börjar gå. Men hur lätt är det?
Jo.
Just det.
Jättelätt. Man bara sätter silvertejp för munnen och ordentliga öronproppar i öronen.
Typ.
Och i det datoriserade samhället tillkommer en åtgärd till, Ebba: sitta på fingrarna.
Nej, jag är inte heller vansinnigt nyfiken på vem det är som har gjort dittan eller dattan.
Det är väl snarare så att de puckon som jag stött på som mamma till mina barn, alltså puckon i deras ålder: vad gör de nu? Är det "läge" (fast det är det ju aldrig) att säga "Vad var det jag trodde?"
Har de hamnat på rätt sida eller är de där som man mer eller mindre befarade att de skulle hamna?
JA, en by till att fostra en unge, visst är det så. Men jag har med min begränsade ork haft fullt upp med att räta upp min unge på grund av dem så jag har inte haft ork att göra något åt andras ungar, också.
Skicka en kommentar