Tre halvstora småvuxna har hamnat i konflikt. I ett ansikte rinner förtvivlan nedför kinderna, i ett lyser skam och i det tredje har förvåning fastnat i ögonen.
Mammor kliver in i slagfältet och det tar ett tag att reda ut vem som var kocko och vem som rev.
Min förvånade gluggis kryper upp i min famn och viskar att det här måste vi prata om. I tryggheten bakom en stängd dörr berättar hon i minsta detalj vad som händer i rum där många barn finns och vi är rörande eniga om vem som måste säga "förlåt".
Men det ordet tar mycket mod att plocka fram. Nästan en halvtimme tar det innan bokstäverna hamnat så långt fram på tungan att de ramlar ur liten mun. Men ordet är förlösande. Nu klingar skratten i ett rum mjukt av kuddar och madrasser.
Det är stort att be om förlåtelse,
men jag undrar om det inte är större att förlåta.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Vilken fullständigt underbar berättelse om det viktigaste av allt viktigt. Modet och kärleken. Och vackert presenterat också!
Skicka en kommentar