En av radiokanalerna håller mig ofta sällskap ut till skolan där trollungen testar hållbarheten på volangklänningar och lövtunna leggings som hon alltid lurar mig att köpa.
Strax efter fyra på eftermiddagen är det chans till romans. Ung kille pratar osammanhängande med övertänd programledare om en hemlig förälskelse han helt plötsligt känner sig så pass trygg med att han vill "outa" i direktsändning. Programledaren ringer upp det ljuvliga stycket som undrar vad det är för djävla dåre som frågar på chans via ett ännu mer pinsamt stycke till karl, istället för att följa upp det där sms:et som nyss skickades, med ett till.
Och alla blir lite för entusiastiska i sitt jakande svar, för ingen nobbar i direktsändning. Den smärtan önskar man inte ens katolska präster. Jag är övertygad om att dissen kommer samma ögonblick som radioskuggan kickar in och strax efter tanken om att byta ort, telefonnummer och identitet.
Men jag är kluven. Ibland ertappar jag mig själv med en tår på kinden och ett bubblande hjärta. Då har glädjen varit äkta och förväntningarna hittat rätt frekvens.
För jag vill ju trots allt tro att det finns en chans till romans.
4 kommentarer:
Har lyssnat på några mindre snygga dissningar på det programmet, pinsamt ända ner i tårna... hurr!
Usch, jag har också hört några pinsamma dumpningar... Det kryper i kroppen av pinsamhet när jag hör den programounkten, även om jag också vill tro på att det finns en chans :-)
Vem vet, rätt som det är dyker den rätte upp mitt i allt från ingenstans.
Om jag skulle bli tillfrågad i direktsändning... alltså, den som skulle utsätta mig för något sån skulle få det hett om öronen. Och om vi innan hade haft något på gång så skulle det definitivt vara helslut. Herregud!!!
Har folk ingen integritet alls??
Skicka en kommentar