.spegel, spegel på väggen där

Först står jag framför spegeln i urtvättade Åhléns trosor och ett ljusblått linne utan någon som helst vettig passform. Jag gissar att jag köpte det utan att prova för längre sedan än jag kan minnas. Det är ingen vacker syn konstaterar jag, medan jag ber en stillsam bön om att ingen av grannarna har röntgensyn eller att jag tappat hjärnan och lämnat webcamen på.

Ok, till mitt försvar så kan inte ens Heidi Klum behålla värdigheten i den outfiten som halvhjärtat klamrar sig fast på min kropp.

Alltså åker de paltorna också av.

Med nyporna kopplar jag grepp om de fettdepåer som finns runt midjan och insida lår, men det börjar faktiskt kännas fånigt även för mig. Det är verkligen inte mycket fett att bråka om. Det kommer aldrig att bli en dokumentärfilm om min viktnedgång. Inte ens om jag hette Linda Rosing.

Så jag fortsätter att granska min kropp och konstaterar att anledningen till att jag tror jag är fet är en fotbollshård och uppsvälld mage. Jag blänger bistert. Ska den bara sitta där? Testar olika hållningar för att förbättra (försämra?) gravid-profilen.

Skjuter ut brösten,

trycker naveln mot ryggraden,

kniper med skinkorna.

Ler.

Strike the pose!


Personen som stirrar tillbaka på mig ser djävligt bajsnödig ut. Hotfull och bajsnödig!