.med dig kära vän, vågar jag vara den jag är

Bakom skummad mjölk och en överdimensionerad kaka gläntar vi på dörren till våra tankar. Både hon och jag börjar hitta system där bakom. Gamla tankar har städats bort för att ge plats åt nya. Men en tanke har inte riktigt hittat rätt plats än. Och den kommer inte till ro förrän svaret är självklart.

Vågar jag vara den jag är?

Vi vill våga. Men än gör det gör ont när vänner försvinner för att man äntligen följer rätt hjärta – nämligen sitt eget. Det gör ont när man inser att vänskapen bara handlade om yta. Och när vännerna inte längre kan spegla sig i ytan så vänder de sig mot andra, mer polerade fasader.

Förut levde jag i ett annat sammanhang. Ett sammanhang där ryggdunkar och uppmuntrande ord var husmanskost. Naivt trodde jag uppmärksamheten handlade om mig. Först nu ser jag att de bara gillade vad de såg när de speglade sig mot min yta.

I helgen tog jag på mig masken igen, den skinande, men den passade inte så bra längre. Den skavde och halkade snett hela tiden. Och jag kände blickarna och såg hur avstånd växte i takt med att masken tappade sin glans.

Men i kylan så fanns det en kram som värmde. Den kom från en person som tydligen skiter fullständigt i vilken färg fasaden har. Och jag inser att hur mycket jag än förändrats, så har han alltid kramat på samma sätt. Innerligt. Med värme.

Med dig kära vän, vågar jag vara den jag är!