Vi skulle gå någonstans där vi (läs=undertecknad) kunde titta på folk. Mitt ord vägde tyngst. Men jag hade kanske inte räknat med att "folket" skulle behöva hjälp med att komma ihåg var handväskan lagts eller att de drack sitt kaffe i skramlande koppar. Så när stödkäppen plockades fram, när sällskapet vid borde intill skulle gå, så höjde varken hon eller jag på ögonbrynen. Men nästa gång tänker hon med den mjuka koftan bestämma var vi ska äta sa hon.
Hos varandra är ingen rädd för vad som finns under stenar eller bakom husknuten. Och stenarna vi lyfter kastar vi sedan bort. Över axeln. Igår fick jag höra att jag genast måste byta ut mina tantmössor. Alla tantmössor måste bort!
"Du menar alla?"
"Ja"
"Till och med den sva.."
"Ja"
"Och den g.."
"Ja"
"Fan"
Jag hämnades genom att skratta åt hennes jacka, så stor att "Lars Kristerz" anväder den som hideout när det börjar kittla bakom medålders damers leopardmöstrade stretchbyxor med gummiband under hälen.
När hennes kväll tog slut svepte hon jackan omkring sig (och dansbandet) och åkte hem till en man som längtat.
Själv gick jag vidare och fick ett glas vin och frågor om var jag finner lugnet.
Jag tänkte här och nu, men svarade här och var.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Hahaha! Ja den vita käppen ena damen hade var droppen som fick allt att falla på plats.
Men å andra sidan var vi klart lokalens pumor!
Tack för en härlig kväll!.. Trots dissningen av mitt förtält!Jag kanske borde bli pastor och ha mysiga tältmöten?.. Hmm... en ny karriär kanske är i antåg : )
Jag blir så längtig av din längtan.
Skicka en kommentar