Väcks mitt i en tanke av regnet som smattrar mot taket. Teet har för länge sedan kallnat. Jag reser mig upp och går mot hallen. Jag vet att hon väntar på mig. Varför älskar du mig inte frågar jag henne. Hon svarar inte. Jag står naken framför henne när jag frågar igen. Varför älskar du mig inte?
Det enda som hörs är mina egna korta andetag. Och regnet. Regnet som hittat mig där jag står och som rinner längs mina kinder ner över min kropp. Jag följer de salta dropparna med blicken. Följer deras väg ner över axlarna och brösten. Ner mot magen, där de vilar ett ögonblick i min navel för att sedan leta sig vidare genom ett mjukt fjun. Ner över ljumskarna och låren. Över knän och fötter för att till sist bilda en svart, bottenlös pöl under mig.
Vågar inte möta den anklagandes blick längre. Vågar inte titta upp. Så jag står där. Länge, länge. Jag huttrar i min nakenhet. Men jag vet att hur nära jag än sveper mina koftor runt min kropp, så de inte kan värma mig längre.
När tiden tagit slut lyfter jag sakta blicken. Mina läppar viskar förlåt. Då ser jag plötsligt värmen i hennes blick. En värme som fortplantar sig genom hela kroppen. Insikten bränns för jag inser plötsligt att hon alltid älskat mig.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Det var en bra insikt!
Allt utgår från det som du insett. Jag log när jag läste det.
Jag har dessvärre inte insett nåt. Slutet är önsketänkande. Inget mer.
Skicka en kommentar