.det kliar sa hon

Hemma låter jag de omsorgsfullt hopvikta koftorna rinna ut över sängen. Ser hur de trasslar in sig i varandra där de lägger sig i en stor hög. Min blick följer de oregelbundna linjerna och jag kan inte dra mig till minnes att de fanns där förut. Men kanske gjorde de det. Kanske var det ljuset som bländade mig. Kanske tittade jag inte på mig med öppna ögon. Nu ligger de i min säng. Nya, fast redan nötta.

Jag hänger dem intill varandra på dörren till garderoben. Bakom dem skymtar jag rader av kläder. En del som jag älskat. Andra som jag bara använt. Jag ryser till där jag sitter vid fotändan av sängen. Den vita koftan får följa med mig in i köket när jag värmer tevatten. Jag snubblar över högen med kläder som väntar på tvättkorgen, och överst ligger den svarta koftan. I hallen står hon och iakttar mig, men jag tittar långt ner i golvet när jag passerar henne. Jag vet var hon tänker. Jag vet att hon vill att jag ska vara naken. I trots tar jag på mig den vita koftan. Knäpper knapparna med vana fingrar.

Mitt te doftar och värmer mina kalla händer där jag sitter i soffan. Tankarna rusar ömsom vilar. Det finns en sanning bortom tankarna, det känner jag starkt. Koftan börjar klia.