.bilens terapi

Var det omständigheterna som gjorde att min medpassagerare valde att berätta mycket privata delar om sitt liv klockan strax före klockan åtta en torsdagsmorgon? Omständigheterna såsom att hennes bil inte startade och att känslorna redan stormade i henne. Jag hade ju aldrig sett henne förut. Och hon visste definitivt inte vem jag var heller. Men ett par ögonblick efter att hon satt sig i bilen pratade vi om hennes depression, förhållandet till sin styvpappa, sonens problem att hitta en skola där han passade in. Hon öppnade sig. Blottade sig.

Men sen tänker jag. En vän till mig pratar, lite skämtsamt i och för sig, om att bli terapeut. Det magiska med hans metod skulle vara att han tog med sig patienten i bilen och bara körde omkring. Han är övertygad om att de viktigaste samtalen förs i bilen.

Så! Finns det något förlösande med bilens tysta brummande? Något tryggt med träden som passerar utanför? Är det sträckan som utmanar oss att vara äkta?