Middagen är sedan länge över, men jag sitter fortfarande kvar vid köksbordet. Boken jag har i min hand håller mig fängslad och maten har dessutom gjort mig slö. Det finns ingen anledning att flytta på sig. Än räcker solens strålar som ljus och jag har inget jag hellre vill göra. Nu känns bra.
Utan att lyfta blicken frågar jag honom vad ordet jag fastnat vid betyder. Han svarar. Jag forstätter läsa. Hans blick dröjer sig kvar vid mig, det känner jag. Jag njuter av känslan av att han ser på mig, men jag tittar fortfarande inte upp. Varje millimeter av hans ansikte är bekant för mig. Jag ser den varma blicken. Jag känner det mjuka leendet. Minuter går. Evigheter passerar.
Jag tittar upp och möter kärlek. Om ett ögonblick kommer våra läppar att mötas, men än njuter jag av längtan.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Jösses! Du har ju dina ljusa stunder ;) om man säger som så. Jag förstår att det är mig du har i huvudet.. :)
Det finurliga med att inte skriva nåt namn är att alla kan ta åt sig. Varsågod Micke!
Lovely! Jag visste väl det! Jag kommer över bums! Seriosly, det är ju sånt här du också ska slänga upp på poeter.se Så bums nu!
Skicka en kommentar