Men viken dag. Den här karusellen tycks aldrig stanna. Nyss var jag ju på bra humör. Trots att jag innan dess var nedstämd. Men nu. Under isen!
En av de underbaraste, varmaste och kärleksfullaste personer jag känner håller på att krossas fullständigt. FINNS DET INGEN RÄTTVISA?
Snälla, ta mig istället!
Jag kan ta skottet.
Här är jag. Här!
söndag 6 januari 2008
.stanna, jag vill kliva av
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nej det finns ingen annan rättvisa än att vi alla får livet som gåva.
Och att ingen slipper undan utan att dö.
Men varför gör livet så ont för somliga? Som en enda lång död, fast de inte ska dö. Inte nu ialla fall. Resan fram till döden ska väl kännas levande. Tycker jag. Å det bestämdaste.
Ja det tycker du.
De flesta tycker nog det. Och smärta är väl på sätt och vis ett av de tydligaste tecknen på liv...Döden är antagligen rätt känslolös. Är det inte mer skrämmande egentligen, att inte känna alls?
Fast nej, jag menar inte att det skulle vara bra att ha ont. Bara att smärta är en del av livet.
Jessica vem känns det mest för? dig eller personen som "krossas",en kollega till mig coachade en kille på 13 år med cancer (fö. död nu) han var så himlarns glad över att få se solen, känna vinden i håret, vattnet på fötterna, lukten av havet, han slutade sitt liv med orden
lev innan det är försent, jag är glad att det onda är snart över men det är inget ni kan påverka, sköt om er själva och gör er till ert bästaste.......
I bland tappar vi focus och lägger egna känslor på nått som inte är vårat eget vilket i min värld endast är egoism (ett positivt ord i denna mening) det är ju nämligen enklare att se dom onda sakerna som händer andra änn dom som händer oss själva, enklare att ojja sig över någon annan när det är vi själva som behöver hjälpen...
Nu visade det sig att personen i fråga verkligen inte tyckte sig vara under isen. Eller så var hon det men hade gott om luftbubblor och en riktigt bra våtdräkt.
Där ser man.
Inte värt att jag överreagerar då. Hon lever ju trots allt och det jag med....
Skicka en kommentar