Du ser mig. Jag sitter här och inte syns, men du ser mig.
Jag har slutat andas, men du hör min andhämtning.
Tänk om jag inte vill finnas då!
Kan du sluta bekräfta mig!
Du gör illa mig. Jag sitter här och inte syns, och du trampar på mig.
Jag har slutat andas för att du håller för min mun.
Tänk om jag vill finnas då?
Kan du inte se mig?
Snälla!
LIVET OCH LITE TILL
tisdag 15 januari 2008
.osynlig för mig
Mitt i vardagen hos Comvidare kl. 1/15/2008
Mer vardagsrealism hittas här: känslorna, självkänslan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar