Jag är en vän av msn. Man kan få rätt mycket sagt. En aldrig sinande ström av ord som bollas fram och tillbaka. Ibland skrattar jag högt. Ibland gråter jag.
Men ibland är min vänskap inte digital. Det är när jag inte hör om vännen skrattar eller gråter. Nu kom ettorna och nollorna i fel ljus. Min vän hade ont. Min ironi lät som masslakt i vännens öron. Min uppmuntran kom ut som skadeglädje. Mina kramar kändes som strypgrepp.
Min vän. Förlåt mig.
Nu hör jag.
Om jag får.
LIVET OCH LITE TILL
torsdag 10 januari 2008
.förlåt mig
Mitt i vardagen hos Comvidare kl. 1/10/2008
Mer vardagsrealism hittas här: kommunikationen, vännerna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar