Cyklade till jobbet idag. En dam i röd jacka svängde in framför mig. Hon håller ett bra tempo, men hennes ryggtavla formligen skriker "kom igen då" till mig. Och jag "kommer igen", såklart. I mitten av den första stigningen har jag kört om henne och mina ben börjar pumpa mjölksyra. Jag fastnar i ett rödljus och hon kommer i kapp. I den branta stigningen efter korsningen ger jag gärnet. Jag vinner med en liten marginal. Men, ha! Jag vann. Nu sitter jag på kontoret och flämtar efter luft och försöker kontrollera darrningen i mina ben. Men det är det värt. Jag vann.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
2 kommentarer:
*asg*
Att vinna är inte allt. Att förnedra dina loosers till medtävlare för deras patetiska försök att hålla jamna steg med dig däremot... ;)
Hon bad ju om det. Vad skulle jag göra?
Känner mig inte lika cool efter att jag pratat med en kollega som cyklade Vätternrundan i helgen. Det hade tagit honom 14 timmar! Tänk så många ryggtavlor som skulle basunera ut "kom igen då". Jag skulle ta ihjäl mig. Hatten av för honom.
Skicka en kommentar