.rätt körkort för raksträckor

Det är inte klokt vad duktig jag är som äntligen sa nej. Är det inte fantastiskt?! Nu kommer världen att täckas av pastellfärger. Eventuella problem kommer att blåsta bort med vindar som aldrig kommer tillbaka. Och solen blir min ständiga följeslagare.

Jag lutar mig tillbaka och väntar på effekten.

Tomt

Tomt

Då gnäller jag i en fågels öra och får till svar att jag inte kommer att få någon belöning för att det är så det ska vara. Ett rus ska inte ersättas med ett annat rus.

Krax

Och naturligtvis är det så. Men tomrummet efter det där som jag valt bort ekar i väggarna. Jag saknar pirret. Stampar med foten i golvet som en bortskämt människovalp. Vad var meningen med att byta bort ett hisnande rus mot……ingenting?

Det är jobbigt för en kicksökare att inse att livet består av en hyfsad rak raksträcka. Att bergochdalbanor får bara de som frågar efter dem. Och hur mycket jag än saknar kicken så vill jag inte tillbaka. För jag hinner beundra utsikten från min nya position, nu när jag inte längre krampaktigt måste hålla mig fast.

Och jag tror mig börja ana att belöningen med ordet ”nej” är att gamla mönster bryts och att min dotter får rätt sorts körkort i sin hand.