.och åren går, men hoten består!

Nu är hon hos mig igen. Vi hade kommit i otakt, för varannan vecka hade blivit mer. Sist hon pinkade revir här hemma var för 11 dagar och tre år sedan. Nu har hon en helt ny nyans i rösten igen. Ett kryddmått mer mognad. Skrämmande och imponerande.

-Jag förbjuder dig att dö, säger jag till henne.

-Men mamma, när jag är vuxen får jag göra vad jag vill.

-Bara nästan, du får inte dö. Det beslutet är alltid mitt.

Hon tittar på mig lite nonchalant. För den här leken är hon van vid.

-Ja, jag kommer då aldrig att säga att mina barn inte får dö. Vet du varför?

-Nej, hjärtat. Jag vet inte varför.

-För att jag tänker vara snäll mot mina barn.

Och så är diskussionen över för hon sätter punkt med munnen och börjar bläddra i en tidning istället.

Själv bläddrar jag i minnet. Minns alla gånger jag straffat mina egna föräldrar på samma sätt. Jag skulle låta mina barn äta godis mitt i veckan, de skulle få åka på utlandsresor och definitivt vara uppe så länge de ville.

Det är först 30 år senare jag inser vilka totalt verkningslösa pikar jag levererade. Jag kan inte bry mig mindre om snorkfrökens subtila försök att sticka mig med kniven.

Löjligt, säger jag bara. Störtlöjligt.