Hon tycker att jag ska kyssa honom nästa gång vi ses. Nej tack, säger jag. Vi slutade kyssas för fyra år sedan och jag har inga planer på att återuppta den aktiviteten. Ever.
Och då slår det mig att jag inte för mitt liv kan komma ihåg dem, kyssarna. Jag kommer ihåg ådrorna på underarmarna och tvättbrädan. Men kyssarna? Blankt.
Däremot så kommer jag ihåg den där tungan som med våld tvingade sig ner i min hals. Jag blev förbannad minns jag. Sådär kan man väl inte kyssas heller! Men jag tycker det är skönt, var hans uppblåsta svar.
Och jag kommer ihåg han som kysste torrt. Tror inte han gillade det särskilt mycket utan bara visste att det var så man skulle göra. Eller så älskade han det, men vågade inte släppa fram vilddjuret i sig. Inte ens om vilddjuret hade varit en myra.
Och han som kysste så att murbruket lossnade. Oh-my-God! Han lät mig hångla loss med fantasin innan han äntligen närmade sig min mun. Och aldrig svek verkligheten mina fantasier. Med sådana kyssar kan jag stanna i garderoben för alltid.
2 kommentarer:
Åhå. Åhååå. Just det ja.
Kyssar minns man, om de var bra. Då minns man dem verkligen. Jag har en favoritkyss som jag kan ta fram, en som på riktigt och för första gången i mitt liv fick det att darra i mina knän. Jajjemen. Man minns dem om de var bra.
Så den där du inte minns... tja, det är väl bara att utgå ifrån att det finns skäl till glömskan. Och låta bli att kyssas igen.
Visst är det så!! Ingenting är bättre. När kyssen resulterar i en tung varm kropp... åh! Å andra sidan kan resultatet bli att kroppen blir fjäderlätt och iskall!! HUGA!
Skicka en kommentar