.kvinnlig fägring, en tävling?

Jag unnar mig lyxen att spionera på människorna runt poolen. Och jag är girig i mina blickar för på solsemester är vi alla avklädda och öppna till allmän beskådan. Väl?! För jag känner samma blickar mot min rygg när jag vågar mig ut på den blötlagda catwalken.

Det jag ser är vackra kvinnor. Alltså vackra ur medias sätt att se det. De har tränade kroppar, hår i förföriska lockar och bedårande nätta händer. Men de slår sig inte ner vid den manliga motsvarigheten av skönhet. Nej, dessa kvinnors karlar har magar som breder ut sig över solstolen, som de inte lämnar i första taget, och naturligtvis inte för att jaga junior som tar sikte mot den djupa sidan av poolen. Män som för länge sedan slutat anstränga sig för sin partner. Män som jag funderar på om de slutat bry sig överhuvudtaget.

Den växande misstanken i mig får bränsle.

Kvinnor gör sig inte vackra för männens skull. De söker uppskattning och beundran hos sina medsystrar. En komplimang om ett klädval från en väninna väger långt mycket tyngre än om en manlig bekant skulle sagt samma sak. En mage som hålls på plats genom en inandning är för att visa en ytligt bekant att man trots tre barn och heltidsarbete ändå lyckas hålla magen platt. Och den blodröda munnen är till för att fånga kvinnors blickar, inte männens.

Och när vi kvinnor jämför oss med varandra är vi alla förlorare. De stora vinnarna är männen. De kan luta sig tillbaka och njuta av frukterna när grannens fru slåss mot den egna hustrun om att vara vackrast.

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte gläds åt andras skönhet.